1481-1559 Italian Garofalo Gallery Italian painter. Active mainly in Ferrara and the district around the Po delta, he was one of the most outstanding figures in Emilian classicism during the first half of the 16th century. In 1497 Garofalo father paid Boccaccio Boccaccino to teach his son the rudiments of painting. Garofalo first works were directly influenced by the Cremonese painter, to whom they were formerly even attributed. They consist of a series of small paintings depicting the Virgin and Child. The example in the Ca d Oro in Venice must have been Garofalo first painting and reveals not only the lessons learned from Boccaccino, but also signs of the influence of Domenico Panetti (c. 1460-before 1513), traditionally recorded as his first master. Another Virgin and Child (Assisi, Perkins priv. col.) shows signs of the early influence of Lorenzo Costa the elder, while the example in the Nationalmuseum, Copenhagen, shows a similarity with the early works of his contemporary, Lodovico Mazzolino. A particularly important project in Ferrara during the earliest years of the 16th century, involving numerous highly skilled artists, was the fresco decoration of the oratory of the Concezione. The frescoes (Ferrara, Pin. N.) represent a significant development in the city art. Garofalo hand has been identified in the Presentation in the Temple, in which he reveals a familiarity not only with local art, but also with the high points of Bolognese classicism, whose greatest exponents were Francesco Francia and Lorenzo Costa the elder. Around 1505, Garofalo works show a close familiarity with artistic developments in Bologna, in particular the mature style of Costa and the decoration in 1505-6, by Francesco Francia, Costa, Aspertini and others, of the oratory of S Cecilia in S Giacomo Maggiore. Garofalo Virgin Enthroned between SS Martin and Rosalia (Florence, Uffizi), created for Codigoro Cathedral, should be seen within this context, whereas the small altarpiece for the Arcivescovado, Ferrara, although executed at the same time, shows early, if faint, signs of the influence of Venetian painting of the period.  Related Paintings of GAROFALO :. | The Annuciation | The Holy Kinship sdg | THe Vision of Saint Augustine | The Circumcision | The Holy Kinship (detail) sdg |
Related Artists:
Dora Carrington
British Painter, 1893-1932 English painter and decorative artist. Daughter of a Liverpool merchant, she was brought up in Bedford. She trained at the Slade School of Fine Art in London where she met John Nash, who aroused her interest in wood-engraving, and Mark Gertler, whose powerful figure paintings influenced her own approach to portraiture. She rejected Gertler as a lover and set up home with the homosexual essayist and biographer Lytton Strachey (1880-1932), first at Tidmarsh Mill, near Pangbourne, Berks, then at Ham Spray, between Newbury and Hungerford, Berks. In 1921 she married Ralph Partridge, living with him and Strachey in a m?nage ? trois, surrounded mainly by literary friends and receiving little encouragement to exhibit. She turned instead to decorative work, emulating Vanessa Bell and Duncan Grant but in a style more native in inspiration and more naive. She designed tiles and inn signs, experimented with painting on glass and tinfoil, decorated furniture and designed the library at Ham Spray.
John James Audubon
1785-1851 Audubon, John James ~ Bobwhite (Virginia Partridge), 1825Audubon developed his own methods for drawing birds. First, he killed them using fine shot to prevent them from being torn to pieces. He then used fixed wires to prop them up into a natural position, unlike the common method of many ornithologists of first preparing and stuffing the specimens into a rigid pose. When working on a major specimen, like an eagle, he would spend up to four 15 hour days, preparing, studying, and drawing it.[53] His paintings of birds are set true-to-life in their natural habitat and often caught them in motion, especially feeding or hunting. This was in stark contrast with the stiff representations of birds by his contemporaries, such as Alexander Wilson. He also based his paintings on his own field observations. He worked primarily with watercolor early on, then added colored chalk or pastel to add softness to feathers, especially those of owls and herons.[54] He would employ multiple layers of watercoloring, and sometimes use gouache. Small species were often drawn to scale, placed on branches with berries, fruit, and flowers, sometimes in flight, and often with many individual birds to present all views of anatomy. Larger birds were often placed in their ground habitat or perching on stumps. At times, as with woodpeckers, he would combine several species on one page to offer contrasting features. Nests and eggs are frequently depicted as well, and occasionally predators, such as snakes. He usually illustrated male and female variations, and sometimes juveniles. In later drawings, he had aides render the habitat for him. Going behind faithful renderings of anatomy, Audubon employed carefully constructed composition, drama, and slightly exaggerated poses to achieve artistic as well as scientific effects.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.